Louise Frisk
Louise Frisk har en bakgrund inom mänskliga rättigheter,
en examen i genusvetenskap och har frilansat som bland annat föreläsare kring genus och organisationsutveckling innan hon
fick jobbet som projekt och kommunikationsansvarig
hos Clowner utan Gränser.
Vad är Clowner utan Gränser och vad innebär din roll där?
Clowner utan Gränser är en organisation som jobbar runt om i flyktingläger eller krigs- och katastrofdrabbade länder med med artister för att ge tillbaka skrattet, hoppet och framtidstron till framför allt barnen.
Själv jobbar jag inte som artist utan administrativt. Det är jag som ser till att det händer liksom - som organiserar våra samarbeten. Löser frågor som; Var ska vi jobba? Hur ska vi jobba? Hur kommer vi in i flyktinglägret? Vilka organisationer måste vi samarbeta med? Vilka avtal måste vi ha? Det här är ju en jätteliten organisation så jag har varit med och påverkat hur vi har byggt upp den väldigt mycket. Det känns som om det är min bäbis!
Det började som en projektanställning och nu har jag varit där i fyra år.
Clowner utan Gränser representerar ju allting: Både att få jobba med förändringsarbete och påverka människors liv men även att använda kulturen och konsten som ett verktyg för att det är livsviktigt.
Bortom maten och vattnet behöver vi göra det här också! Det räcker inte om du får mat, vatten och mediciner om du inte tror att det finns en poäng med ditt liv.
Första biten handlar om att få pengar någonstans ifrån – oftast genom olika bidragsgivare eller personer som är månadsgivare. Sedan är frågan var de mest aktuella konflikterna är, var vi behövs, och var vi kan söka pengar ifrån för att kunna genomföra aktiviteter där.
När vi väl fått in pengar så planerar jag våra aktiviteter i Asien, Burma och Filippinerna framför allt men även vissa delar av Afrika.
Vi jobbar t.ex. i Bangladesh med Rohingyaminoriteten; en muslimsk minoritet i östra Burma som det bedrivs ett folkmord på som ingen pratar om. De är statslösa – en av världens mest utsatta minoritetsgrupper. Många av dem har flytt till Bangladesh. Då behöver jag i mitt jobb dels identifiera i vilka flyktingläger den här gruppen finns.
Sedan försöker jag få tag i organisationerna som jobbar där lokalt genom att mejla och ringa för att hitta någon som fattar vad jag vill komma med. Få dom att förstå att det vi gör inte kostar dom någonting. Att vi kan komma in och jobba med den psykosociala hälsan med dom barn som de redan arbetar med och göra någonting bra. Det enda som kommer att krävas är lite logistik.
Ofta går det att lösa. Ju mer vi jobbar i akuta områden där det politiska läget kan förändras snabbt och även säkerhetsläget så måste vi kunna avbryta eller kalla hem folk. Ha en helt annan beredskap. Alla vi skickar ut i fält är ju artister som jobbar professionellt i Sverige som cirkusartister, musiker, skådisar eller något annat.
Dom är professionella i sitt yrke men inte professionella på att jobba i katastrofsituationer. Även om vi förbereder dom så måste jag fatta rätt beslut när det gäller säkerheten. Alla gör ju detta volontärt och får inte betalt. Det handlar om att donera sin tid. Att göra det med hjärtat för att man just då inte har något jobb och därför kan åka iväg med oss.
Med hjälp av storytelling t.ex.; Att få människor att berätta sina egna historier och på så vis också skapa ett samförstånd mellan varandra.
I Sydsudan bland annat som är ett väldigt nytt land – bara några få år gammalt. Där det råder en svår konflikt just nu. Där har vi jobbat i mindre grupper av ungdomar. Traumatiserade, frustrerade ungdomar som lever i extrema flyktingläger. Där råder mycket våld – ofta sexuellt våld som beror på att man inte kan kanalisera sina känslor någonstans.
Det vi kan göra är att ge dom cirkusträning helt enkelt. Allt från att jonglera till att bygga pyramider eller liknande. Det handlar inte om att de ska bli cirkusartister. Det som händer är att de plötsligt måste samarbeta med varandra och även får en självkänsla. Jag kan ju det här – det funkar! Eller att dom faktiskt också möts på ett sätt dom annars inte skulle mötas.
De vittnesmål vi fått efteråt är att i dom grupper med ungdomar vi har jobbat med, som är ungefär hundra, har våldet minskat. De har fått ett forum där de kan bli vänner. Det är en liten sak i en stor konflikt. Men det här är ju personerna som växer upp och blir nästa generation.
Antingen så är detta en förlorad generation där konflikten kommer att pågå och våldet fortsätter. Eller så börjar vi ge dem verktyg:
– Nej! Ni är nästa generation! Om ni får möjligheterna så kan ni också bli dom politiker, läkare, ingenjörer eller vad ni nu vill bli som kan förändra det här landet!
Hur utarbetar ni era aktiviteter?
Vi rekryterar ett team av artister genom att utlysa att vi t.ex. söker tre personer som ska åka till Sydsudan. Då med fokus på att hitta bra workshopledare snarare än att de ska vara goda artister. Kanske med vana att jobba som sjukhusclown eller liknande vilket ju är ett helt annat typ av arbete än att jobba på Circ de Soleil.
Sedan reser vi även till andra platser som t.ex. Rwanda. Där finns flyktingläger som ligger kvar sedan folkmordet 1984 som fyllts på med flyktingar från Kongo och andra delar.
Då jobbar vi med föreställningar för upp till 4000 barn som sitter på sanddyner och kullar och tittar. Då samarbetar vi med artister som är väldigt duktiga på att nå ut stort med små medel. För den stunden - den timmen som dom är där - den magin lever kvar så länge!
Är det svårt att få tag på rätt artister?
Vi har ungefär ett hundratal artister som vi vet att vi kan skicka ut. Sedan är det väldigt mycket folk som anmäler sig. Men vi behöver säkerställa att dom är mogna för det, både som artister, men även mentalt. Det är även många som hör av och tänker att: – Tar jag på mig en liten röd clownnäsa så kan jag åka ut och leka med barnen!
Men du ska vara professionell inte bara för att vara duktig på det du gör. Du behöver också vara själsligt mogen, för att du kommer att uppleva helt vidriga situationer. Då spelar det ingen roll - för där och då ska du vara den som för in glädjen. Sedan, när du kommer till ditt vandrarhem, då kan du få bryta ihop men inte innan!
Ja sedan två år tillbaka har vi börjat jobba med ensamkommande och nyanlända och gömda flyktingbarn här i Sverige. Vi har gjort en jättestor gala på Dansens Hus som vi kallade "Välkommen till Sverige" för 750 barn på flykt.
En kampanj där företag och privatpersoner fick köpa biljetterna. De fick alltså inte själva gå på galan utan köpte en biljett som gick till ett barn på flykt som fick komma dit. Oavsett hur många biljetter vi säljer – finns det 750 platser – så bjuder vi in 750 barn. Men pengarna vi får in gör att vi kan åka ut till flyktingförläggningar runtom i Sverige.
Nej men jag älskar ju det här! Det är ju fantastiskt. Det är extremt mäktigt att få jobba med någonting som handlar om att se människors möjligheter. Jobbar vi med barn som är sjuka så ser vi det som är friskt i dom. Vi ser inte sjukdomen som alla andra ser.
Hur tror du att din uppväxt präglat ditt val av yrke?Jag är uppvuxen i Djursholm en förort norr om Stockholm. Välbärgat, välordnat, folk är läkare, folk är jurister – väldigt tydliga raka spår – en speciell miljö att växa upp i.
Jag minns jätteväl när jag var fem eller sex och det gick en dokumentär på svt om dom rumänska barnhemsbarnen som blev ganska omtalad. Då man upptäckte att det låg barnhemsbarn fastbundna i sina sängar. Jag råkade se den av misstag.
Då bestämde jag mig för att skicka alla mina leksaker till Rumänien. Jag ville rädda barnhemsbarnen. Naivt – men jag sådde ett frö. Det gjorde att jag aldrig tänkt att jag skulle kunna jobba med någonting annat än att på något vis förändra den här världen. Det handlar inte om att rädda den ur någon form av postkolonialt perspektiv. Men med de resurser jag har och fötts med så kan jag också påverka. Det är väldigt mäktigt att känna att man kan påverka.
I takt med att åren har gått förstår jag ju djupet av hur viktigt det här är! En del fattar ju inte: – Vadå ska ni skicka clowner till ett krig?! Ja! För det är dom som kommer att göra att dom här kidsen kommer orka nästa morgon eller vågar tro att det finns en poäng.
Vi jobbar jättemycket runt Syrien. Och när dom säger såhär: Förut så lekte barnen krig eller inte alls... Nu leker dom clowner!
Det här är ju dom som ska bygga upp länder. Dom måste ha med sig någonting annat. Har dom inte det så är det faktiskt kört!
