intervju

Lola van Dyke

WOS ... • 27/4 2015

Det här är andra delen av WOS intervju med filantropen Louise.Vid sidan av sitt arbete som kommunikationsansvarig vid humanitära insatser runt om i världen har hon även lyckats skapa  ett normbefriat och humorfyllt alter ego åt dig själv i form av den framgångsrika burleskartisten Lola.
Vem är Lola van Dyke?

Lola van Dyke är mitt alter ego på scen. Hon har funnits med mig i ungefär åtta år. Hon är skapad i en eskapistisk burlesk scen och tar sig möjligheten att ta plats på ett helt annat sätt än vad Louise gör.

Hur har hon förändrats under åren?

I början när hennes alter ego skapades så var det nog mycket viktigare för mig att särskilja mellan Lola  och Louise. I takt med att tiden har gått har våra karaktärer och personligheter fått mötas mycket mer. Sedan är det fortfarande stor skillnad på vilket forum jag befinner mig i  vem jag är då. Men de är nog närmare varandra. Jag har lärt mig mycket av att vara Lola på scenen.

Vad har du lärt dig av henne?

Burlesken handlar ju väldigt mycket om att ta plats i former som är ovana och även kan vara obekväma. Det handlar om kropp, sensualitet, om sexualitet. Ett bejakande som inte sker på någon annans premisser utan där jag själv sätter agendan och har agensen. Jag har ju jobbat mycket som föreläsare och workshopledare och även helt andra sammanhang.  Men jag upplever att den platsen  den sceniska närvaron; att äga ett rum på det sätt som jag kan göra som Lola  det kan jag också ta med mig i helt andra sammanhang. Det ger mig en självklarhet och självkänsla. Jag känner mig trygg och bekväm både fysiskt och kroppsligt. Att kunna vara hela sin person  en form av självtillit tror jag.

Hur erövrade du den känslan? Hade du gott självförtroende redan innan?

Jag hade aldrig stått på scen innan. En del har ju varit teaterapor sedan de var små. Det har inte jag varit. Jag har ju jobbat med att " rädda världen" sedan jag var kring fjorton i olika projekt. Brände ut mig när jag var arton... Någonstans där insåg jag ju också att man kanske får göra saker för sin egen skull också och inte bara för andra. Efter att jag bott två år i Spanien kom jag hem och samtidigt skapades den första burleskklubben i Sverige. Så gick jag på den och kände att det här! Om det här finns så kommer jag att trivas i Stockholm! Jag kommer att kunna få plats på ett helt annat sätt  som bara är för min egen skull.

Vad var " det här " som du tyckte dig ha hittat ?

Det jag har förtrollats av och hittat hem i är att det är som en stor eskapistisk värld! Där alla olika kön, fysiska som mentala, vad du än känner eller ser ut som så får du plats! Alla olika sexualiteter. Det är enormt normbefriat när burlesken är som bäst. Det är ju mycket mer än bara det som sker på scenen. Det är ett kollektiv av människor som jobbar med olika konstnärliga uttryck. Antingen som konstnärer och artister eller bara som publik. Man ges ett utrymme att få ikläda sig kostymer eller personligheter som man kanske inte kan ha till vardags. Alla människor får vara mer sig själva  en frihet som finns där!

Är det gemenskapen som är grejen för dig?

Ja, en del burleskartister jobbar ju bara solo. Men jag har ju alltid jobbat i grupp. Vi jobbar kollektivt och har stora gruppnummer också. Vi har rest jorden runt tillsammans. Dom här personerna är ju de jag tillbringar mest tid med  på alla möjliga platser. Det är extremt viktigt att ha den närheten och tryggheten. Jag har fått vara  i all världens konstigaste loger, från de flådigaste till att byta om i ett restaurangkök någonstans. Att vara där tillsammans med en massa andra människor: Kroppar är nakna, folk smörjer in sig med olika glittersprejer, sätter på sig peruker som är större än halva deras kropp. Den närheten, kollektivet bakom scenen, det är väldigt mycket av det som ger en mening!

Händer det att din striptease missuppfattats av publiken?

För mig är det är det  väldigt viktigt att burlesken sker på artistens villkor. Det handlar inte om att du ska få en massa pengar uppslängda på scenen. Det handlar om att du ska få dem att vråla för att du visar upp ett lillfinger. Det är en talang!

Vad är hemligheten?

Man bygger upp en spänning kring hur du visar upp det här fingret... hur du tar av den där handsken... visar någonting litet... som kanske inte är det minsta sexuellt. Det är själva samspelet  det är en illusion.  Att det är sexigt med ett lillfinger! Det är ju sjukt mäktigt. För det betyder ju att vi kan leka kring vad som är sexuellt. Det är ju jag som bestämmer:  Det här är spännande! Men det där är inte spännande! Nu kommer ni att skrika!

Det är klart att det finns gränsfall där det missuppfattas. Jag har varit på gig på en bikerklubb någonstans och känt att det här är inte kul. För sex år sedan hade jag tyckt det var jobbigt. Idag känner jag att jag har en förmåga att avgöra vilka sammanhang jag vill vara i. Plus att jag har fått en helt annan säkerhet som artist. Jag kommer att leverera det jag levererar. Vill ni se en naken kvinnokropp att fantisera om sexuellt så kommer jag inte att leverera det. Det finns ingen tillgänglighet på det sättet. Jag leker inte med att jag är tillgänglig för er i publiken. Jag leker med att jag kan få er att göra det jag vill. Vill jag att ni ska skrika när jag tar fram handsken  så kommer ni att göra det!

Hur blir man en skicklig burleskartist?

Jag tror att man behöver ha en självkänsla, distans och humor! En del jobbar ju med humorn som koncept. Att det inte alls behöver vara tjusigt och vackert. Andra är mest vackra som den klassiska Dita von Teese. Hon kanske är den mest kända burleskartisten idag.  Men man behöver fortfarande ha glimten i ögat för att kunna leverera. Det måste vara roligt!

Är det lika mycket män som kvinnor i publiken?

Det är alltid jättemycket mer kvinnor. Oavsett sexualitet som kvinna att det är väldigt befriande. Att se en person ta plats och bejaka sig själv och leka med kroppen som verktyg. Inte behöva vara objektifierat på ett sätt som blir prestationsfyllt eller svårt att leva upp till. De kroppar som står på scenen är allt ifrån pyttepytte små till Hollywoodidealet, till jättestora, fantastiska kroppar med kurvor som skakar! Det är kärlek och mäktigt!

Har du någon mentor inom burlesken?

Nej, när jag började var vi i princip de enda burleskartisterna som var verksamma i Sverige. Eftersom vi var först ut så det fanns ingenting att förhålla sig till här. Vi kollade t.ex. på youtubeklipp. Sedan började vi ganska tidigt att åka utomlands.Vi var en del i USA där ju burleskscenen är mycket större. Där fick jag inspiration!

Vad inspirerar dig mest?

Dels finns det vissa internationella artister som jag ser upp till. Dirty Martini t. ex. är en amerikanska som jobbar med ett klassiskt uttryck men även har väldigt mycket humor och distans. Sedan finns det en kvinna som heter Lada Redstar som är baserad i Berlin men är från Tjeckien från början tror jag. Hon har väldigt mycket pondus på scen. Det är något jag beundrar mycket. När någon går ut och bara " tar ett rum " på en gång. Sedan kan jag inspireras av alla möjliga konstformer. Det estetiska. Kostym är ju för mig väldigt viktigt. Den visuella uppenbarelsen ska vara spännande! Då kan det handla om alltifrån gamla musikalfilmer från 30-talet till alla nuvarande modeinfluenser.

Hur går det till när du skapar ett nummer? Hur utvecklar du din repertoar?

En del spottar ju ur sig nya nummer. Men har man ett heltidsjobb parallellt så gör man ju inte det på samma sätt.. Det är en ganska lång process att ta fram ett nytt nummer både koreografiskt och kostymmässigt. Det är dyrt! Tar tid och kostar! Man köper ju ingenting färdigt någonstans. Jag syr nästan allt själv. En form av rock'n'rollsyende där det är utsidan som räknas. Hur det ser ut på insidan är mindre viktigt. Idémässigt börjar jag nog oftast med den visuella uppenbarelsen. Genom en bild eller så. Jag har en form av arkiv med ett antal låtar i huvudet. Så hittar jag en låt och tänker att:  Den skulle vara juste att göra ett nummer till!

Vilken musik gillar du att uppträda till?

Jag jobbar mest med musik från mellan 40- och 60-talet. Gärna instrumental. Musiken är ju väldigt viktig. Den styr ju publiken och stämningen. Där kan man få det där extra schwunget i koreografin för de viktigaste elementen i numret. En artist som jag inte har gjort något till men gärna skulle vilja är Etta James!

Vad betyder Lola van Dyke för dig?

Om jag inte hade råkat hamna på den här klubben och sedermera skapat den här karaktären hade jag haft ett så mycket tråkigare liv! Jag har fått resa jättemycket! Det är ju ingen bransch man blir rik i. Men dom upplevelserna och alla dom människorna och den kreativiteten som öppnats upp är magisk! Någon gång  när jag får barn i framtiden kommer jag kunna säga att:   – År  2008, då vann mamma eller mormor "Bästa klassiska i striptease" på VM i Las Vegas. Det är ju asmäktigt! Det är jätteroligt att ha dom upplevelserna med sig. Att få vänner från helt olika sammanhang, känna sig lugn och trygg och tycka om sig själv!

Lola van Dyke a la Fete Fatale            Dirty Martini - Love America

kommentera

* är obligatoriska fält. Din epostadress publiceras inte