I Studion med Louise Bankander 

Hon ligger ganska bra till och efter ett långt sommarlov varken vill eller kan hon slita sig från arbetet med verken. Hon vill knyta ihop det på något sätt. Exakt hur vet hon inte riktigt ännu men hennes ögon säger att det kommer bli bra, det är mest lek och lite allvar.  

Louise berättar om sin process – hur hon tar sig tid att åter utforska det som kanske tidigare inte hunnits med, det som verkat klart men sedan inte alls varit det. Hon säger att det ganska ofta inte finns ord för det arbete hon ägnar sig åt och även om jag förstår och håller med, och även om det egentligen inte behövs några ord för att uppleva hennes hantverk, så tar hennes ord plats med samma självklarhet som klackskorna mot den vita backdroppen som just nu agerar skyltfönstret på WOS butik på Hornsgatan.   

Inför utställningen har Louise återbesökt gamla kollektioner och skisser för att låta dem blomma ut på nytt eller skapa nya verk av allt material som uppstår i den ständiga designprocessen som handlar om att utforska och utveckla. Hon älskar att iscensätta en bild eller en fantasi. Bygger, syr, skulpterar med former och material som skinn, trä och metall. 

— Jag fastnar gärna i verkstan med verken. När man experimenterar så mycket som jag gör är det också ofta mycket som inte kommer ut. Jag vill skapa nya berättelser av det.  

Vildvinet håller på att byta om till höstens färg, för det är väl alltid Burgundy, eller? Mycket riktigt, en hel del röda nyanser, från pastellig ros till prunkande plommon, avskavd lädersoffa och pinot noir klär både skulpturer och smycken i studion med utsikt över det idylliska Långholmen. I Louise illustrativa universum spelar färg en stor roll, även om den ibland kanske har en liten roll så är det inte en biroll. Det är kul om en färg skaver eller förvånar lite. Sticker ut. Precis som smycken kan färg förhöja och förmedla känslor, tankar eller hela idéer med mycket små medel.  

Louise vill helst inte placera saker i ett fack. Med en utbildning från Beckmans och flera förberedande konstskolor rör hon sig fritt mellan discipliner och material. Smyckena är små skulpturer och skulpturerna är stora smycken. Hennes konsthantverk är en lek med dimensioner, färg och material – men framförallt med rörelse och med kroppen som canvas.  

— Allting liksom kedjar fast med varandra, länkar ihop, säger Louise och jag tänker på hur kedjan hon har i byxorna dinglar när hon flyttar runt några av verken, den är likadan som kedjan bak på den röda klackskon. Hon har målat den med röd lackfärg först och sedan omsorgsfullt slipat bort färgen för att få den där slita oxblodsröda looken, som ett par favoritkängor man inte vill slänga trots att man blir blöt om strumporna när det regnar.  

— De har alltid funnits med. Det blir som ett avtryck. Som att någon har lämnat rummet eller finns där någonstans. Skor har alltid inspirerat Louise och jag får känslan av att klackskorna dansar omkring här uppe bland takåsarna om kvällarna. En nätt hand i brun satin sträcker upp två fingrar för fred i en spegel. En annan hand i senapsgul plywood vinkar till mig att jag ska följa med upp på dansgolvet.  

Det har slutat regna, igen, och lika inspirerad som fylld av begär tackar jag Louise för att jag har fått spendera en stund i hennes värld. Bara en sista fråga:  

— Vad hoppas du på att någon ska känna när de tar på sig dina smycken? 

— Jag hoppas att de ska tro på sig själva, att de ska bli peppade och glada. Må bra. 

Hennes verk fyller mig med lika delar inspiration och habegär och de är lika mycket konst som hantverk och smycken: stilrena arkitektoniska smycken i naturmaterial, plexiglas inlindade i tusentals sidenband, illustrativa klackskor i korkek, färgglada statement pieces och hemmasydda Barbiekläder i animal print som kanske ska få bli en skulptur när den blir stor. Om den bara vågar ta lite mer plats. 

Jag provar ett halsband med ett blankt peacemärke i rejvigt grönt för att känna mig lite coolare innan jag går. Det svarta ganska grova snöret påminner mig om de namnhalsband vi bar på mellanstadiet. Jag önskar mig att klackaskorna fanns i storlek 42, helst de där klacken doppats i kletigt citrongul. Lousie bjuder på lemonad och kardemummagifflar, Choklad med chili. Det där lilla extra som skaver igen. Hon berättar att hon faktiskt funderat på att göra riktiga skor. Prototypen med plommonfärgad platå och en ståldetalj som närmast ser ut som en navelpiercing står på kryddhyllan tillsammans med små figuriner och mintgröna rockabilly-pumps.